Den late...

...vaknar om natten, brukar en del säga. I sådana fall måste jag vara väldigt lat för nu är jag vaken! Att få vända på dygnet är en av de stora fördelarna med att vara ledig tycker jag.

En sak som är bra med att vara uppe sent är att man bara behöver göra roliga saker, det går ju till exempel inte att börja dammsuga och sånt. Men man kan läsa, måla, lyssna på musik och filosofera lite så där allmänt.

Nu filosoferar jag lite om släktminnen. I förra inlägget skrev jag om min morbror. Jag har fler positiva minnen av honom och hans familj. En gång när vi var och hälsade på dem, fick jag en sticka i foten när jag sprang på deras altan. Den tog morbror ut med hjälp av en kniv och jag, som inte kan ha varit så hemskt gammal, kände mig som en riktig hjältinna, hur modig som helst! Och den känslan sitter kvar, jag har känt mig rätt kavat varje gång jag, efter detta hjältemod, klivit upp på ovan nämnda altan.

Jag är glad att jag har så många roliga minnen av mina släktingar. Idag fick jag ett till. Vi satt tillsammans hos min "motte." Jag har flera, den här mostern brukade kalla mig Svartöga när jag var liten för jag var visst rätt argsint. Jag tror inte hon kallar mig det nuförtiden. Mitt dåliga humör som barn är för övrigt omtalat och mina yngsta morbröder brukar säga att jag log första gången när jag var sex år. Jag hävdar att det är förtal och har visst stöd i frågan av min mor.

Nåväl, idag satt vi alltså hos min moster och hennes sambo, jag, en annan moster, min kusin, och en kusins man. (Finns det något ord för kusinman? Kuåger?) Den andra mostern säger att hon har en förmåga att oroa sig för saker och ting vilket kanske inte alltid är så produktivt. Då berättar kusinmaken att han en gång ringde till henne inför en förestående resa och frågade om hon börjat oroa sig för den. Hon svarade då: "Nej, det har jag inte och det oroar mig." Hur underbart som helst! Det kommer jag att minnas länge, hoppas jag i alla fall.