The times they are a-changing

När jag ikväll zappade runt lite bland kanalerna hörde jag Dylans sång och kände mig plötsligt lite filosofisk. Jag tänkte på allt jag under de senaste veckorna läst om religioners olika sätt att möta moderniteten och på hur svårt det kan vara att leva i den här världen oavsett om man är troende eller inte och jag tänkte på den arabiska våren som sveper över världen och på de otäcka bilder jag igår såg från Syrien och jag undrar om det är så att människan har det i sig att kämpa mot orättvisor och förtryck.

Regnbågskontring

En bloggande vän har lagt upp en regnbågssång vilket inspirerade mig att göra detsamma. Här är min favoritversion av "Somewhere over the rainbow." Om ni känner igen den så kan det bero på att den också är vinjettmusik till Korrespondenterna.

Lite märkligt igen

Läser i DN att fallet Quick ska bli dansföreställning. Är inte det också lite märkligt? Jag tror i alla fall inte att jag kommer att köa för biljetter.

Lite märkligt

Ni som känner mig vet att jag inte är särskilt road av vare sig matlagning eller sömnad. Med tanke på detta är det lite märkligt att två av mina favoritprogram just nu är Landet brunsås och Project runway.

För övrigt kan jag rapportera att studierna går bra och att dygnet snart är helt vänt. Det tog lite längre tid än jag trodde.

Att väja eller inte väja...

Det här kunde jag inte låta bli att stjäla från Josephine Bornebusch blogg.

Skillnad?

På en av mina TV-kanaler visar man (om och om igen) Charlie Sheens roast, alltså ett program där komiker elakt grillar en utvald person som sedan får sista ordet. Det är egentligen en hemsk programform, men hela Sheen-historien har för mig varit lite som att köra förbi en olycka, man vill egentligen inte titta men gör det ändå. Och han blev grillad angående droger, sprit, sexköp, kvinnomisshandel, vårdnadstvist och annat. Det är en hemsk historia och Sheen verkar ha en del demoner att brottas med, inte tal om annat. Men ändå var slutklämmen lite av "Way to go Charlie!" Visst vore det bra om han kunde styra upp sitt liv (som han hävdade att han gjort) och bli en bättre far till sina barn, men jag kan inte låta bli att tänka: om det gällt barnens mor, hur många skulle ha dunkat hennes rygg då?

Lyxliv

Jag måste säga att jag känner mig lyckligt lottad som får vara hemma och studera. Jag njuter i stora drag av att kunna lägga upp mina dagar efter eget huvud. Än har jag inte heller börjat längta efter mina kollegor, men jag tror att det kommer, av två anledningar; jag är ju i grunden en social varelse och så har jag så många fina kollegor. Jag njuter också av att jag lär mig nya saker, det trillar ner polletter varje dag och ibland känner jag mig som ett flipperspel där jag sitter med näsan i böckerna vid köksbordet.

För övrigt kan jag rapportera att mammografibilderna såg bra ut. Apropå det så har jag anmält mig till ett forskningsprojekt om bröstcancer och ska därför åka till det stora sjukhuset där de ska intervjua mig och ta några prover, däribland en biopsi. Jag är lite nervös för det, men sköterskan lovade att de skulle hålla mig i handen. Och sjuksköterskor borde väl hålla det de lovar?