I helgen har jag varit i den något större grannstaden och förlustat mig! Det betyder att jag träffat trevliga människor, ätit och druckit gott, sett Mark Levengood, sovit gott och slutligen fått våfflor till frukost. Också goda.
Jag har lyssnat på Levengood ett par gånger förut och jag gillar hans betraktelser över livet. Nu fastnade jag framför allt för ett resonemang om livet och om Gud. Ibland kan man ju känna sig vilse i livet. Det kan kännas som om man går omkring på havets botten, man ser ytan men kommer inte upp och man vet att skulle man bara nå ytan då skulle man se stranden, få överblick och sammanhang. (Denna bild började för övrigt med en beskrivning av vad Marks pappa ansåg vara det bästa sättet att lära barn simma: släppa dem från bryggan rätt ner i Ålands hav.) Och till slut når man stranden och där står Gud med en stor handuk som han sveper om en och säger (tänk er nu finlandssvenska): "Nå, int var det väl så faaaaRligt?" Och då skulle Mark svara, att "Jo, det var det faktiskt, men ganska roligt." Det var en vacker bild av "hemkomst här i kosmos, längtan efter Gud", för att citera en annan av mina favoriter, Lundell. Jag minns tydligt hur skönt det kändes att som barn krypa upp i mammas eller pappas famn, invirad i en handduk, med kapuschong i mitt fall, och gnuggas torr.
Allt detta förlustande innebär dock att jag nu ligger efter med hushållsarbetet, men när jag funderar närmare på den saken inser jag att det är värre att ligga före med hushållsarbetet än efter. Inte är det väl riktigt vettigt resursutnyttjande att till exempel diska innan det behövs?
Nu ska jag slå på Babel och krypa ner i min säng. Torgny Lindgren ska enligt uppgift ha pratat poesi i programmet och även om han nu inte är P-O Enquist, så kan jag tänka mig en betydligt sämre sängkamrat.
Guds frid!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar