Mad men handlar om människorna på och kring en reklambyrå på Madison avenue, i 1960-talets New York. Alla röker hela tiden, det dricks stora mängder alkohol, männen gör karriär och kvinnorna är sekreterare eller hemmafruar. Miljön osar av unken sexism, rasism, antisemitism och homofobi. Det kalla kriget pågår för fullt. Det låter kanske inte så upplyftande, men jag gillar serien.
Jag gillar också det faktum att man kan se att tiderna har förändrats. Till det bättre alltså. I våra dagar, där det hela tiden målas upp diverse bilder av världens undergång, känns det bra. För jag tycker att vi går mot bättre tider, klimathotet till trots. Idag är världen till exempel inte fullt så sexistisk och rasistisk som för 50 år sedan. Kalla kriget är slut, muren har fallit. För att citera Hans Rosling: ..."det till synes omöjliga är möjligt. Vi kan ha en bättre värld."
Något annat jag tänkt på de senaste dagarna är Cesar Millan, the dogwhisperer. Jag fascineras av hans hand med hund, men kanske framför allt, hans hand med hundägare. Vilken man. Jag är lite betagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar