Såg igår filmen The Reader och tänker fortfarande på den. Den påminde mig om att ju längre jag lever, desto tydligare blir det att inget är svart eller vitt. Livet går mer i gråskalor (de som har ett svart-vitt perspektiv brukar vara rätt tröttsamma att umgås med i längden). Filmen påminde mig också om boken Stenarna skola ropa av Ruth Rendell där den inledande meningen lyder som följer: "Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva." Språk är mackt som jag brukar säga.
Och varje gång Ralph Fiennes grät, då grät jag också.
Just nu håller jag på att undvika att packa för jag gillar inte att packa. Det går ganska bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar