Tantvarning?

Ibland ser man sig själv lite utifrån sådär. Det hände mig idag. När jag kom hem från jobbet hade mitt första nummer av Ica-Kuriren landat i brevlådan. Ni förstår, det ringde en sån klämmig pojk häromveckan och gav mig ett bra introduktionserbjudande. Synd att säga nej. I tidningen fanns recept, frågespalter av olika slag, stickmönster, test av burkmajs och en del oumbärliga tips, till exempel hur man får bort etiketter från frysförpackningar (använd helt vanligt frystejp, finns att köpa i en livsmedelsbutik nära dig).

Medan jag sitter på balkongen och bläddrar i min tidning, plockar jag bort lite blommor och blad från mina pelargoner, som nu blivit 11 stycken totalt. Jag visste inte att det bodde en pelargontant i mig, men det gjorde det tydligen.

Senare inhandlades hårfärg för att täcka mina gråa strån. Allt detta sammantaget innebär väl en viss tantvarning? Det trodde jag aldrig när jag var 18 och livet, och vad livskvalitet var, tedde sig helt annorlunda.

Fast egentligen spelar det ju ingen roll. Det finns varningssignaler för värre saker än tanter. Och som min goda vän brukar säga till mig (upprepade gånger, och inte alltid när jag vill höra det:-)): "Du är stor nog att bestämma det själv." Så då bestämmer jag att jag vill sitta på min balkong, med nyfärgat hår, en Ica-Kuriren i handen, och lukta på mina pelargoner!



(Jag vet att det inte är pelargoner på bilden, men jag hade ingen bild på dem. Ska ta en i vackert solljus en annan dag.)