Jag har tillbringat några dagar på patienthotellet i Umeå. Det väcker lite tankar. Man ser att prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige när man ser "prostatagubbarna". De verkar umgås en del, på bänkarna i solen, på terapin och vid kaffebordet. Det ser ut som om de finner varandra i det svåra och att de stöttar, som gubbar gör.
Man ser också en hel del kvinnor tillsammans, utan hår eller med scarf på huvudet, kortisonsvullna. Kanske är det bröstcancer, eller någon annan sort.
Medelåldern känns relativt hög på hotellet, och det är ju en viss tröst i det, men alla är inte vuxna. Igår satt en familj och åt, mamma, pappa och två söner, den yngsta i rullstol med keps och droppställning. Sådana gånger känns livet onekligen orättvist och hjärtat blir alldelens ihopsnörpt.
Man kan inte alltid se på en människa att hon är sjuk, och vi vet aldrig vad någon bär på i kropp eller själ. Vi borde tänka på det oftare och vara vänliga mot varandra. Det verkar man ha förstått på patienthotellet.
Det är synd om människorna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar