Dagen har gått i långsamhetens och melankolins tecken, som kontrast till gårdagskvällen som var precis tvärtom. Men någon vis person har sagt: Livet är som en hiss, det enda som skrämmer är om den någon gång står still.
Hursomhelst, idag har jag mest suttit på balkongen och lyssnat på musik. Ni vet hur det kan vara med musik, en del låtar väcker känslor och minnen och man förflyttas nästan bakåt i tiden; vad man gjorde, hur det kändes... både roliga och tråkiga minnen.
Ibland är det ju också lite gosigt att riktigt frottera sig i vemod och självömkan och när man är på det humöret kan musik hjälpa en på traven. Så var mitt humör idag och om och om igen lyssnade jag på några låtar från mitt "ynklighetsbibliotek." Det fungerade alldeles utmärkt. Men framåt kvällen (och efter en riktigt god pizza) började jag tröttna på mig själv och försökte hitta ett motmedel. Alanis Morissette brukar fungera, det är svårt att vara ynklig när hon tar ton men det ville sig inte riktigt. Men då, som ett litet mirakel, skyfflar min dator fram Winnerbäcks Försvarstal och det gjorde susen! Så nu är den inlagd i mitt "ryckuppdigbibliotek".
Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke, som bibliotekarie-Sally skulle ha sagt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar