Vemod

Nu känns det som om den underbara sommaren lider mot sitt slut, och det gör mig lite vemodig. Ännu ett år har gått, och vad har egentligen hänt? Man borde kanske inte hemfalla åt dessa grubblerier, utan rycka upp sig. Eller så är det som Owe Wikström skriver i boken Till längtans försvar: eller vemodet i finsk tango: "Kanske är det rent kontraproduktivt att försöka rycka upp sig. Att tillåta sig själv att möta tillvarons blå underton är snarare en förutsättning för mänsklig mognad, identitet och resning."

Jag hoppas att det är så för ibland kommer också "den stora ensamheten utanför allt" (för att använda en svensk rockpoets ord) över mig, trots att jag gör mitt bästa för att värja mig. I vårt samhälle är ju normen tvåsamhet, och det gör att vi som inte är tvåsamma hamnar utanför normen, och det skaver. Vissa dagar känner jag mig som ett ufo, helt utanför, och kanske märkligt nog mindre ensam när jag fysiskt är det än när jag är bland andra människor. En del saker känns svåra att göra ensam, även om jag försöker göra dem i alla fall. Tanya Davis dikt "How to be alone" tröstar dock lite.